Avgångselevers upplevelser av vårens distansundervisning

Hur förändrades undervisningspraktiken och hur uppfattade avgångseleverna sin studiesituation när landets gymnasier gick över till distansundervisning i våras? Vilka lärdomar kan dras av dessa erfarenheter och upplevelser? Detta undersöker de båda göteborgsforskarna Ingrid Henning Loeb och Sally Windsor i en studie som nyligen publicerats. 

Hur genomfördes distansundervisningen och vad tyckte eleverna?

I april – efter en månads undervsining på distans – presenterade Sveriges Elevkårer resultatet av en enkät bland 7 500 gymnasieelever. Det framgår bland annat att de var bekymrade över att arbetsbördan har ökat och att de måste ta ett större eget ansvar för sina studier. Många var också oroliga för hur de skulle visa sina kunskaper över nätet och hur det skulle fungera med prov på distans. Det fanns även stora skillnader när det gällde studiemiljön i hemmet. 

Den här enkäten samt medierapporteringen om avgångselevers besvikelse över det inställda studentfirandet, blev startskottet för Ingrid Henning Loebs och Sally Windsors studie. De beslöt att analysera hur undervisningen genomfördes över nätet och att ge en bild av hur elever i årskurs 3 upplevde detta.

Elevberättelser från olika delar av landet samlades in

Från mitten av maj till mitten av juni samlade de båda forskarna in berättelser från elever på yrkesprogram och högskoleförberedande program i olika delar av landet, såväl från storstäder och storstadsnära kommuner som från landsbygden. Genom sitt kontaktnät och med hjälp av relevanta Facebook-grupper, kom de i kontakt med lärare som bad sina elever att medverka. Totalt deltog 87 avgångselever i studien, och 25-30% av dem är pojkar. 

Eleverna kunde antingen besvara en webbenkät med fem öppna frågor eller skicka in egna texter där frågorna besvarades. Underlaget kompletterades med två djupintervjuer med fokusgrupper. 

Forskarna ville veta hur en typisk skoldag såg ut, vad som var enklast respektive svårast att hantera och hur lärarna och skolan gav hjälp och stöd. De var också intresserade av hur samtalsämnena med elevernas vänner förändrades under distansundervisningen och vad eleverna var mest oroliga för under den här tiden.

Praktik och strukturer står i fokus för analysen

Elevernas svar analyserades med hjälp av grundbegreppen i teorin om praktikarkitekturer, som tagits fram av de australiska forskarna Stephen Kemmis och Peter Grootenboer, samt teorin om tre dimensioner av lärande, som utvecklats av den danske forskaren Knud Illeris. 

Teorin om praktikarkitekturer innebär att fokus flyttas från enskilda personer till den praktik som de verkar i, samt de kulturella-diskursiva, materiella-ekonomiska och social-politiska strukturer som praktiken vilar på. Teorin om lärandets tre dimensioner betyder att analysen fäster blicken på hur lärandets innehåll, drivkrafter och samspel ser ut. 

Hela praktikarkitekturen förändrades

Förändringen av den materiella-ekonomiska strukturen är nog den mest påtagliga förändringen när undervisningen sker på distans. Istället för att vara i skolan, lokaler och kontext som är särskilt anpassade för undervisning, sitter eleverna hemma. Eleverna har inte längre samma materiella förutsättningar att genomföra sina studier. Några är trångbodda, andra har dålig nätverksuppkoppling, vissa har eget rum och snabbt bredband, och så vidare. Detta påverkar naturligtvis elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen, påpekar forskarna. 

Den kulturella-diskursiva strukturen förändras också i hög grad. Eleverna måste ha självdisciplin och ta ett större ansvar för sina studier, och det upplevs ofta som ovant och besvärligt. Detsamma gäller för den sociala-politiska strukturen. Elever och lärare kan bara interagera via skärmen och det är inte alls lika enkelt som i klassrummet att få omedelbar respons. Många känner sig instängda, isolerade och nedstämda, vilket ökar stress och olustkänslor. Det finns också en tydlig oro för att inte hinna med och att studieresultaten ska försämras. 

Lärandets tre dimensioner fick helt andra ramar

De båda forskarna konstaterar att när undervisningen sker på distans, handlar lärande mer om att bli klar med sina uppgifter än att utveckla kunskap, förståelse och olika färdigheter. De menar också att elevernas ensamhet framför dator och avsaknaden av det normala sociala samspelet med lärare och klasskamrater minskar motivationen och gör det svårare att samarbeta. 

Här är bilden inte helt entydig. Det finns även elever som tycker att det är lättare att koncentrera sig på egen hand och att de får mer gjort än i skolan. De upplever inte heller någon större skillnad när det gäller det sociala livet i skolan, eftersom de inte brukar prata särskilt mycket med sina klasskamrater i vanliga fall heller.

Det är svårt att skapa närvaro på distans

Forskarnas samlade slutsats är att den sociala samvaron och samspelet i skolan har stor betydelse för elevernas motivation och välmående. Det är onekligen svårt att skapa närhet på distans, precis som Center för skolutveckling i Göteborg slog fast i sin studie, som Skola Hemma tog upp i mitten av oktober

De mänskliga kontakterna och den sociala dimensionen har ofta stor betydelse för att undervisningen ska fungera. Det gäller i synnerhet för elever som inte är ”självgående” och som behöver en väl fungerande undervisning och ett sammanhang för att inte tappa fokus. Detta är naturligtvis viktigt att ta fasta på framöver.