Gymnasiesärskolan har saknat klara riktlinjer under coronapandemin

Gymnasiesärskolans rektorer har haft en besvärlig tid under vårens coronapandemi. Det har ibland varit svårt att få tydliga besked om vad som gäller, och de har ofta fått improvisera och pröva sig fram. Ingen vet ännu hur länge pandemin kommer pågå och det osäkra läget kommer att fortsätta. Därför är det angeläget att gymnasiesärskolan inte glöms bort framöver, när det dras riktlinjer och fattas beslut, menar rektorn för Foucaultgymnasiet i Södertälje.

Ingen stängning av gymnasiesärskolans lokaler

17 mars rekommenderade regeringen landets skolhuvudmän att stänga gymnasieskolornas lokaler för undervisning tills vidare för att hindra smittspridning. Emma Rosengren, rektor för Foucaultgymnasiet i Södertälje, uppfattade att detta även gällde gymnasiesärskolan, så hon började förbereda personalen på en stängning. Man hade redan tidigare, i likhet med de andra kommunala skolorna i Södertälje, utformat en kontinuitetsplan, som beskriver hur verksamheten ska bedrivas under en krissituation.

Senare under dagen blev det tydligt att det inte var aktuellt att stänga gymnasiesärskolan. Men det gavs ingen tydlig motivering, menar Emma Rosengren.
“Det blev ett dilemma för oss. Vi förstod inte själva riktigt varför vi skulle ha öppet och det väckte även funderingar bland eleverna. Många har inkluderad undervisning med vanliga gymnasiet, och kunde inte förstå varför de skulle komma när de andra eleverna var hemma. Först efter några dagar förklarades att gymnasiesärskolan skulle förbli öppen. En del av eleverna kan inte tillgodogöra sig distansundervisningen tillräckligt bra och för en stor andel av dem är det väldigt viktigt att följa rutiner. Därför gäller det att se till att skolgången kan upprätthållas.”

Emma Rosengren, rektor för Foucaultgymnasiet i Södertälje
Emma Rosengren, rektor för Foucaultgymnasiet i Södertälje

Är det säkert att gå till skolan för elever som tillhör en riskgrupp?

Men alla föräldrar och elever köpte inte det resonemanget. De undrade om skolan verkligen var en säker miljö att vistas i. Det fanns också en oro för att ta sig till skolan med offentliga transportmedel. Hur stor var egentligen risken för smittspridning på bussar och tåg? Kanske var det ändå säkrast att stanna hemma?

Socialstyrelsen identifierade, på uppdrag av regeringen, vilka befolkningsgrupper som löper störst risk att drabbas av särskilt allvarliga sjukdomsförlopp när de drabbas av coronaviruset. I deras rapport nämns bland annat personer med en kombination av intellektuell funktionsnedsättning och rörelsehinder. Samtidigt påpekas att ålder är en viktig faktor. För yngre personer bedöms risken vara mindre. Men gymnasiesärskolans äldsta elev är 24 – hur ska man tänka då?

Varken Folkhälsomyndigheten eller Skolverket gav någon vägledande information kring hur man ska tänka kring den här gruppen av unga vuxna. Det fanns inga tydliga svar. Emma Rosengren kontaktade därför Skolverket på Twitter och förde en dialog med dem där.
“Skolverket svarade att vi i första hand ska göra anpassningar i skolmiljön. I sista hand kan vi bevilja elever ledighet. Men det är inte lätt att fatta den här typen av beslut när man inte är medicinskt kunnig. Dessutom är det omöjligt att veta när faran är över. Det kan dröja länge. Väger rätten till undervisning tyngre än elevernas rätt till hälsa? Tillsammans med skolchefen och elevhälsoteamet kom jag fram till att rätten till hälsa skulle väga tyngst.”

“Ledighet light”

Särskolans lokaler är inte stängda och närvaro är fortfarande gällande norm, men elever som får intyg av sin läkare att de inte bör vistas i skolan av hälsoskäl, beviljas ledighet. Lärarna försöker samtidigt undervisa på distans så mycket som möjligt. Eftersom det rör sig om ungdomar på en tidig utvecklingsnivå, är det svårt att få distansundervisningen att motsvara de 25 timmar i veckan som de har rätt till. 
“Det har blivit ett slags “ledighet light”, som trots allt har fungerat ganska väl. Efter att vi bland annat har tryggat med hygienrutiner och avstånd i skolan, har flera av de elever som stannade hemma i början nu kommit tillbaka. Men vi svävar fortfarande i ovisshet: Hur säker är egentligen skolan för de elever som tillhör en riskgrupp? Därför har vi köpt in utemöbler och skapat ett uteklassrum. Vi försöker vara där så mycket som möjligt.”

Distansundervisning fungerar för eleverna på nationella program

“För de elever som går nationella program, har det fungerat bra med distansundervisning. En av lärarna arbetar heltid med att hantera detta” berättar Emma Rosengren.
“Undervisningen sker både synkront och asynkront. Eleverna får sina uppgifter i lärplattformen, och läraren vägleder och genomför dialogiska moment genom videosamtal. Det handlar om samtal och diskussioner där eleverna på olika sätt visar sina kunskaper. De har fått ett schema med förmiddags- och eftermiddagspass, och läraren kontaktar dem flera gånger under dagen för att höra hur det går.”

“Distansundervisningen kan inte helt ersätta klassrumsundervisningen, men den har varit tillräckligt bra under rådande omständigheter” menar Emma Rosengren. “Det har också varit en fördel att eleverna har varsin ipad och att de är vana vid att arbeta digitalt.”
“Det kan vara svårt att sätta betyg på elever som inte har varit här under en längre tid, men Skolverket säger att det går att frångå våra sedvanliga rutiner. Det behöver alltså inte vara den senast mätta kunskapen som är avgörande, utan läraren kan också se på tidigare bedömd kunskap och väga in distansundervisningen. Eleverna får nog mycket hjälp när de är hemma, men jag ser inte det som ett problem när det gäller betygsättningen. Programmen är fyraåriga och kurserna löper under hela utbildningen, så lärarna har ett gott om underlag.”

Nya möjligheter har blivit tydliga

En positiv effekt av coronapandemin är att lärarna har fått en bättre inblick i hur de kan använda de digitala möjligheterna när elever måste stanna hemma av olika skäl. Det finns till exempel elever som har hög frånvaro på grund av återkommande operationer eller för att de har hög infektionskänslighet. Samtidigt har det blivit tydligt att det finns ett större utrymme för flexibilitet än vad man trodde tidigare. Rutinerna måste inte alltid följas, utan det går att skapa tillräcklig ordning och struktur för eleverna ändå. 
“Vi måste våga göra annorlunda saker med eleverna. Det är en viktig lärdom inför framtiden. Vi har lärt känna varandras elever, vi har fått växa och utvecklas i olika roller och det har skapats en större vi-känsla på skolan. Jag var själv sjuk under tre veckor och då ansvarade andra för mitt uppdrag.”

“Några av de lärare som tillhör en riskgrupp har undervisat hemifrån via videosamtal, samtidigt som eleverna sitter i klassrummet. Det ger en dubbel fördel: läraren behöver inte vara sjukskriven och eleverna drabbas inte av en inställd lektion. Men det är samtidigt en besvärlig balansgång” påpekar Emma Rosengren. “En lärare ska förstås inte behöva arbeta om hen är sjuk.”
“Ett helt annat problem är att det inte fanns någon förordning som stödde det här när vi satte igång, utan den kom först efter några veckor. Vi försöker naturligtvis att hålla oss till det vi får och det vi ska göra, men vi tolkade lite raskt att det ändå var ok. I ett krisläge måste man ibland göra det som behövs för att allt ska fungera så bra som möjligt.”

Det är dags att tänka proaktivt inför nästa läsår

Nu oroar Emma Rosengren sig för vad som kommer att hända om pandemin inte har lindrats till hösten. Redan idag finns det elever som har tilldelats lite väl mycket ledighet. Vad händer om deras läkare ser en fortsatt risk? 
“Vi som arbetar med gymnasiesärskolan behöver få mer vägledning av myndigheterna, så att det blir rätt för eleverna. De måste både ha rätt till utbildning och rätt till hälsa. Nu har det gått lite tid, och det är dags att börja tänka proaktivt inför nästa läsår. Gymnasiesärskolan är en frivillig skolform. Går det att hitta andra vägar än tvingande närvaro? Vad kan vi göra?”

“Under våren har det fungerat bra att få löpande stöd och vägledning från Skolverket via Twitter” menar Emma Rosengren. “Om inte den vägen funnits, hade det varit betydligt svårare. Hon har också spridit informationen vidare till kollegor i andra kommuner via Linkedin och olika Facebook-grupper. Men nu måste det ske en ändring.”
“Om man inte hinner med något annat, är det viktigt att åtminstone nämna gymnasiesärskolan och nämna att man ännu inte har fattat något beslut, så att vi vet att vi inte är bortglömda. På många gymnasiesärskolor finns en oro över att göra fel, och så ska det inte behöva vara. Jag har hela tiden prioriterat elevernas hälsa och inte tagit några onödiga risker. Det känner jag är ett riktigt beslut i ett läge när ingen har facit.”